Peder – Peder Strandh

MUSIK • SdJ från minnessediment i tidens flodbädd

Peder — Tue, 21 Jan 2020 14:48:13 +0000

Tillsammans med min gode vän och medmusikant, gitarristen Magnus Ottner, hade jag repat tämligen ivrigt sommaren sommaren 2015. Allt för de två kvällskonserterna – Soirée de Jardin – som skulle bjudas i Stabby prästgård (Uppsala n/v). Sommaren började lida mot sitt slut men bjöd dessa två söndagar ändå på idel solsken.

Soirée de Jardin (SdJ) 2015
Nisse (XX) på bas, Peder pP Strandh på piano och Magnus Ottner på elgitarr.
Augusti 2015 i Stabby prästgårds trädgård (Uppsala).

Ljuden inne från köket i den Söderblomska flygeln blandade sig med Magnus’ svepande gitarrljud till låten Virtigo när vi körde en sista soundcheck. Slamret från grytor, bestick och porslin fick, tillsammans med dofterna från den hemlagade Vichyssoise som senare skulle serveras publiken ackompanjerad av vår musik, bröd och vin.

Sedan den här dagen i augusti 2015 har mycket vatten runnit under broarna och livet förändrats som det alltid gör med tiden. Men det (oftast) fina med minnen är att de är fixerade skeenden som man kan återbesöka gång på gång. Denna sommars SdJ:er är tillfällen jag gärna återkommer till i mina minnen och drömmar. Den kärlek som uppstår mellan mig och mina medmusikanter – och mellan oss och publiken(!) – genererar en fantastisk energi som faktiskt kan lagras, likt en god ost eller dito vin för att åter njutas av längre fram. Med tiden tenderar alla fina minnen att omgärdas av ett visst skimmer och jag är inte helt säker på att de alltid stämmer överens med förlagan verkligheten. Men då de är ens egna så gör vi som vi vill med dessa.

En sak är jag emellertid övertygad om; alla som närvarade på aftonkonserterna fick något fint med sig, något som med tiden har sjunkit ner och blivit en del av de egna minnenas flodbädd. Kanske ligger de som en kombination av upplevelserna: musiken, gemenskapen, av Ingers härliga Vichyssoise, av dryckerna eller den ljumma kvällen under Stabbys lindar?

Alla våra minnen borrar sig – vare sig vi vill det eller inte – ner i minnesfloden och dess flodbädds sediment. I bland blottläggs de (medvetetet eller omedvetet) för att påminna oss om att vi var där när det hände, vi upplevde det och var därmed en väsentlig del av den unika stunden. Vårda dina minnens flodbädd noga, besök den emellanåt för tidsresor bakåt.

Till sommaren 2020 är jag väldigt sugen på att ”ta upp” mina Soirée de Jardin-konserter igen. Huruvida jag får glädjen av att ha Magnus Ottner och Nisse (basisten till höger på bilden) med mig vet jag inte i skrivande stund. Men jag hoppas och ber. Till syvende och sist gäller; den som lever lär bli varse.
Bien sûr, mes amis!
/pP

Med ”Basilikan mitt i byn” fick jag en muralmålning i Uppsalas Stabby

Peder — Tue, 17 Dec 2019 19:28:23 +0000

Jag kontaktades redan 2015 av en HSB-förening i Uppsala. ”Skulle du ha möjlighet att göra en väggmålning i vår gemensamhetslokal?”, löd frågan. Mitt svar var naturligtvis ja med tillägget att jag gärna ville ha min dotter med i arbetet med verket. ”Så klart””, sa de.

Därefter vidtog det sedvanliga resonemanget om motiv, material, kostnad och leveranstid. Sommaren 2017 lade jag fram en skiss/ förslag på ett motiv med Uppsala Domkyrka centralt placerad, flankerad av andra för staden kända byggnader, så som: Gustavianum, slottet, Carolina Rediviva och konstnären Jan Svenungssons ”Tionde skorsten”. Motivet omfamnades av Fyrisån som övergår i en krackelerad dåtid/ framtid (här står det betraktaren fritt att göra sin egen tolkning). Nu hade alla detaljer fallit på plats och jag och dottern Emilia fick klartecken att inleda arbetet. I sena november breddes plast ut, materiel inhandlades och ur högtalaren pumpade vad som skulle bli den musik jag alltid kommer att associera med Basilikan mitt i byn, nämligen ledmotivet till Schindler’s List (komponerat av John Williams) i en känslosam tolkning av Netherland’s Orchestra med gästsolisten Davida Scheffers.

Arbetet med denna muralmålning tog alltsom allt cirka två månader. Beställaren, den aktuella HSB-föreningen, blev mycket nöjd. Och jag och Emilia var minst lika nöjda (om inte mer) för resultatet. Men också det minne för livet som vi – far och dotter – fick tillfälle att dela i gemensamhetslokalen. Nu firar den snart sin tvåårsdag och jag planerar att låta trycka reproduktioner av den så småningom. Bilden nedan visar den färdiga målningen bakom plexiglas (därav det kraftiga blänket). Självfallet finns den fotograferad med riktig kamera (utan plexiglas och därmed blänk).

Min förhoppning är att snart kunna åta mig liknande ”hands on”-uppdrag igen. Det är oerhört tillfredsställande och dessutom såväl psykiskt som fysiskt utmanande. Så, om du ex. vet någon bostadsrättsförening (eller liknande) som har en vägg som förtjänar sin egen unika utsikt genom en originalmålning som berättar en historia och skänker betraktaren gott om tid för eftertanke … Då är du/ ni varmt välkomna att höra av er.
// pP
________________

År 2019 går äntligen mot sitt slut

Peder — Tue, 17 Dec 2019 15:47:58 +0000

”Äntligen” kanske du undrar? Ja, det har varit ett på många vis tungt år för mig där en nära familjemedlem och en vän plötsligt gått ur tiden och andra drabbats av sjukdom. Visst, vid femtio år fyllda borde jag kanske vara beredd på att saker och ting förändras, att döden är ytterligare en hållplats närmare och att gilla läget sådant det nu är. Det är ju allmängiltigt.

Men icke desto mindre tog 2019 hårt på mig och när är jag redo att göra bokslut och lägga det till handlingarna.

När så december är här, med sitt kompakta mörker, så lever jag (och de flesta med mig) på ångorna från sommarens ljus och värme. Med D-vitaminvärden som skaver lågt likt en hälsporre är det klart att man blickar bakåt mot den senaste sommaren. Min sommar kom delvis att spenderas i Stabby prästgårds sädesmagasin, nära mitt hem och min ateljé på Skolgatan 7 (i nordvästra Uppsala). Med sina lindar, björkar och bokar, gräsytor, sädesfält och många snacksaliga friluftsälskare är Stabby prästgård något av min älsklingsplats i staden.

En annan höjdpunkt på 2019 var besöket på Gotland i slutet av juli. Jag hade varit på ön och spelat in en film (i mars 1992) och mindes den som avfolkad, svinkall och gråvit. Hade det inte varit för min Maria och vår dotter Emilias envetna Gute-förespråkande hade jag semestrat på västkusten igen. Nu kom vi emellertid till Gotland och det första som hände mig var att jag blev ”kär”! Förälskad i öns avstånd från fastlandets vardagliga bekymmer, dess natur med klinter och fält och de alltid närvarande historiska miljöerna – inte minst i Visby – och den alltid inramande Östersjöns brus. Lilla och Stora Karlsö mot den oroliga himmelen svävande över sig, skulle senare komma att bli förevigat hemma i Uppland. Och som grädde på moset hittade jag en ny favorit i Överstekvarns chilisås, wohoow så gott!

Efter ett snudd på förpliktigande bad vid Sudersands långa sandstrand (bland en kopiös mängd harmlösa öronmaneter), vandring utmed Visby ringmur, groupie-tillfälle vid Hoburgsgubben och andra raukar, möten med diverse vänner till familjen m.m. så var jag snart åter hemma i Uppsala. Och nu var det minsann ”ett annat ljud i skällan” … Nu kan jag helt enkelt inte sluta att lovorda Gotland med sin mångfald.

I början av september blev jag färdig med min målning ”Karlsöarna” hemma i sommarateljén i Uppsala. Här intill ser du den strax innan fullbordandet. Som jag längtar, till Gotland och kanske än mer … Till sommaren igen. Men först ska jag bara njuta av livet där det för stunden uppehåller sig: Umgås med familj och vänner, måla och komponera ännu mera, uppmärksamma vintersolståndet, fira julen och det nya årtiondets (2020-talet) inträde, lustas av ATP-tourens start i Melbourne, det italienska Girot, påskhögtiden, mängder av födelsedagar o.s.v. Kort sagt, Först och främst önskar jag leva livet – här och nu.

/pP