Tillsammans med min gode vän och medmusikant, gitarristen Magnus Ottner, hade jag repat tämligen ivrigt sommaren sommaren 2015. Allt för de två kvällskonserterna – Soirée de Jardin – som skulle bjudas i Stabby prästgård (Uppsala n/v). Sommaren började lida mot sitt slut men bjöd dessa två söndagar ändå på idel solsken.

Ljuden inne från köket i den Söderblomska flygeln blandade sig med Magnus’ svepande gitarrljud till låten Virtigo när vi körde en sista soundcheck. Slamret från grytor, bestick och porslin fick, tillsammans med dofterna från den hemlagade Vichyssoise som senare skulle serveras publiken ackompanjerad av vår musik, bröd och vin.

Sedan den här dagen i augusti 2015 har mycket vatten runnit under broarna och livet förändrats som det alltid gör med tiden. Men det (oftast) fina med minnen är att de är fixerade skeenden som man kan återbesöka gång på gång. Denna sommars SdJ:er är tillfällen jag gärna återkommer till i mina minnen och drömmar. Den kärlek som uppstår mellan mig och mina medmusikanter – och mellan oss och publiken(!) – genererar en fantastisk energi som faktiskt kan lagras, likt en god ost eller dito vin för att åter njutas av längre fram. Med tiden tenderar alla fina minnen att omgärdas av ett visst skimmer och jag är inte helt säker på att de alltid stämmer överens med förlagan verkligheten. Men då de är ens egna så gör vi som vi vill med dessa.

En sak är jag emellertid övertygad om; alla som närvarade på aftonkonserterna fick något fint med sig, något som med tiden har sjunkit ner och blivit en del av de egna minnenas flodbädd. Kanske ligger de som en kombination av upplevelserna: musiken, gemenskapen, av Ingers härliga Vichyssoise, av dryckerna eller den ljumma kvällen under Stabbys lindar?

Alla våra minnen borrar sig – vare sig vi vill det eller inte – ner i minnesfloden och dess flodbädds sediment. I bland blottläggs de (medvetetet eller omedvetet) för att påminna oss om att vi var där när det hände, vi upplevde det och var därmed en väsentlig del av den unika stunden. Vårda dina minnens flodbädd noga, besök den emellanåt för tidsresor bakåt.

Till sommaren 2020 är jag väldigt sugen på att ”ta upp” mina Soirée de Jardin-konserter igen. Huruvida jag får glädjen av att ha Magnus Ottner och Nisse (basisten till höger på bilden) med mig vet jag inte i skrivande stund. Men jag hoppas och ber. Till syvende och sist gäller; den som lever lär bli varse.
Bien sûr, mes amis!
/pP