Det var så sent som i mitten på 1990-talet som jag för första gången stötte på min måleriska motsats; Mark Rothko – Jag föll pladask!
Markus Yakovlevich Rothkowitz föddes 1903 i Dvinsk (nuvarande Daugavpils i Lettland). Som tioåring kom han (delvis p.g.a. förföljelserna av judar, till vilken grupp Rothkowitz-familjen hörde) tillsammans med sin mor till USA. Där skulle han så småningom komma att studera måleri för Max Weber.
Fakta, fakta och ännu mer fakta finns att säga om de, och det, mesta. Det gäller naturligtvis även denne förgrundsgestalt inom den abstrakta expressionismen.
Och i dagens digitala samhälle kan vem som helst göögla (stavar så med flit och frenesi) fram det mesta i faktaväg. Så här tänker jag raskt lämna detta därhän och istället fokusera på det som fick mig att förlora mig i den gode Rothkos måleriska uttryck.
Mina vänner, “paret C”, hade precis kommit hem från ett besök i hans föräldrahem i Vermont (USA).
När deras jetlag hade lagt sig blev jag bjuden på middag några dagar senare. På väggen i deras hall hängde en målning som bara “sög tag” i allt vad min uppmärksamhet heter. Jag förmådde inte att släppa blicken från målningen som bara drog mig allt längre in i en vadderad värld av ljus och skuggor milt omslingrande runt varandra. Det var som en sorts kärleksakt där ömheten var allsmäktig, dominerade.
“Vi tyckte så mycket om originalet att vi köpte med en plansch från konstmuseet i Boston”, berättade de och fortsatte att upplysa mig om denne, numera, fixstjärna på min konstnärshimmel.
Jämfört med Mark Rothko är jag en sökare som yvigt fäktar mot mina tvivel och sannolikt kommer att göra så enda till slutet. Jag har svårt för att sansa mig, att hålla mig till ett enda uttryck. På det stora hela har jag förbaskat svårt att förbli mitt eget konstnärliga uttryck trogen. Men han, Mark, tycktes mig ha hittat hem. Ha funnit den inre ro som jag alltid har sökt och alltjämt söker. Jag blev avundsjuk — utan att för den sakens skull vara missunnsam. Avundsjuk på hur han hade lyckats hitta ett tvådimensionellt formspråk som jag aldrig kunde se mig mätt på. Tänk att kunna måla så, tänkte jag för mig själv.
Markus Yakovlevich Rothkowitz tog sitt liv 1970 efter att länge ha lidit av depression. När jag fick veta det kom han att bli än mer intressant som konstnär, men kanske ännu mer som människa. Hur var det möjligt att Rothko, så träffsäkert, kunde gestalta den inre friden om han samtidigt plågades så svårt att han till slut skar upp sina egna pulsådror – på plats i den egna ateljén på 157 East 69th Street i NYC?
Upplevde han kanske att diskrepansen mellan de rofyllda skapelserna och den inre smärtan till slut blev outhärdlig? Frågor som aldrig kommer att få några svar. Dess svar rann ut, likt färgen ur en tub, med blodet den där februaridagen, 1970.
Det enda jag är viss om är att hans måleri förmår nudda vid något inom mig som ingen annans har lyckats med. För mig är den gode Mark en olycksbroder som fortsätter att utmana mig, en vän som tvingar mig in i mitt innersta rum och där visar på hur lugnet bör se ut.
Jag, som är yvig i gester och ivrigt fäktande i tanke och verkan … Tänk att en kärlekshistoria kunde uppstå mellan mitt inre landskap och Marks, åtminstone på målarduken, lugn. Så förunderligt och tillika välsignat!
// Peder Strandh
_________________
Läs mer om Mark Rothko i denna intressanta artikel på Architectural Digets webb!