Som en (av två) utgivare av det lilla, men mycket uppskattade, magasinet UMLN har jag minst sagt kämpat i en ekonomiskt mycket tärande uppförsbacke, motvind eller kalla det vad du vill. Det har kort sagt varit en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop. Och sanningen att säga har inkomsterna alltid släpat långt efter utgifterna då framförallt tryckerikostnaderna ständigt tycks skena. Och inte underlättades det av att pandemin slog till 2019/2020 – tvärtom faktiskt!

Jag tillhör den tämligen lilla skara människor som alltjämt tror på att förvalta det som är av godo och skapat av våra föregångare. Så även det lilla lokalmagasinet Luthagsnytt som startades i Uppsalastadsdelen Luthagen/Stabby av (den f.d.) idrottsklubben Tiunda IF 2005. Två år senare, 2007, blev jag intervjuad i tidningen med anledning av mitt konstnärskap i kvarteret Fjärdingen (ligger på gränsen till Luthagen). Det var då som ägarna fick kännedom om att jag var utbildad journalist varpå de erbjöd mig att börja skriva för magasinet. Sedan dess har jag skrivit för Luthagsnytt. Sommaren 2014 blev jag och min käresta Maria Klefbeck kontaktade av ägarna som berättade att de tänkte sälja tidningen och undrade om vi ville ta över vid rodret. Jag var definitivt mer tveksam än Maria, men till årsskiftet tog vi över som ägare av den periodiska tidskriften. Spännande, roligt och förfärligt läskigt tyckte jag då. Sedan dess har allt tickat på och vi har gjort vårt yttersta och gett vårt allt för att utveckla tidningen.

För ett några år sedan blev Luthagen-annonsörerna mer svårflörtade varför vi valde att kontakta näringsidkare utanför vårt ursprungliga område. Svaret blev ofta att “vi vill inte ‘bara’ nå läsarna i Luthagen och magasinets namn antyder att det bara riktar sig till dessa”. Sagt och gjort, förvalta med uppdatera till ett Luthagsnytt 2.0. Lösningen blev akronymen UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) där vi var vår historia trogen samtidigt som vi markerade att vi minsann är ett magasin som är läsvärt för alla som bor och/eller verkar i Uppsala. Effekten av ändringen kom omedelbart från vår läsekrets, och det handlade innan vi hade lyckats förklara anledningen, nästan uteslutande om negativa kommentarer.

Nu går vi in i 2022 och personligen känner jag en klar ovisshet över hur jag vill – och ORKAR – göra framgent. Sedan början av december (2021), när det senaste numret kom ut, har jag gått och grubblat över magasinets framtid. Det står och faller med min ork, det känner jag tydligt. Samtidigt måste jag också överleva. Och ändå älskar jag denna lilla blaska så förbaskat mycket. Den har gett mig så oerhört mycket (förutom ekonomisk) som jag aldrig hade velat vara förutan.
Nåja, jag skrev uppriktigt och ärligt om detta under rubriken UMLN vs Mammon i nummer 4, 2021. Nu hämtar jag andan, begrundar mitt (magasinets) ekonomiska läge och avvaktar vad framtiden presenterar för mig.

Det om detta … Åtminstone för stunden.

// Peder Strandh

_______

Om du vill vara med och stödja UMLN, sätt gärna in en slant på:
Plusgito: 409696-2
Swish: 123-5680160